Ortopedi hund 2026HD, ED, artros & behandlingsalternativ

Höftledsdysplasi är en av de vanligaste ärftliga skelettsjukdomarna hos hund. Tillståndet innebär att höftleden inte utvecklas normalt — ledskålen (acetabulum) blir för grund och/eller lårbenets ledhuvud (caput femoris) passar inte korrekt i ledskålen. Denna felpassning orsakar instabilitet i leden, onormalt slitage på ledbrosket och i förlängningen artros. HD är en multifaktoriell sjukdom som påverkas av både genetik, tillväxttakt, utfodring och miljöfaktorer under uppväxten.

Svenska Kennelklubben (SKK) graderar HD på en skala från A till E, där A innebär normala höftleder och E innebär grav dysplasi. Graderingen baseras på standardiserade röntgenbilder tagna under narkos eller djup sedering. Hundar med grad C, D eller E har olika grader av dysplasi och rekommenderas inte för avel.

Behandlingen av HD anpassas efter hundens ålder, graden av dysplasi och symtomens svårighetsgrad. I lindriga fall och för äldre hundar väljs ofta en konservativ strategi som kombinerar viktkontroll, anpassad motion (promenader och simning), NSAID-preparat (som Metacam eller Previcox) samt ledtillskott med glukosamin och omega-3.

För unga hundar med allvarlig HD finns kirurgiska alternativ. TPO/DPO (trippel-/dubbelosteotomi av bäckenet) utförs på unga hundar (vanligen under 10–12 månaders ålder) innan artros har hunnit utvecklas. Operationen vrider ledskålen så att den täcker lårbenets ledhuvud bättre och stabiliserar leden. Vid svår HD hos äldre hundar kan en total höftledsplastik (THR) vara aktuell — hela leden ersätts med ett konstgjort implantat, vilket ger utmärkt smärtlindring och funktion men är en avancerad och kostsam operation.

Armbågsledsdysplasi är ett samlingsnamn för tre utvecklingsrubbningar som drabbar armbågsleden hos unga, växande hundar. De tre komponenterna är FCP (fragmenterad processus coronoideus) — ett benfragment lossnar inne i leden, OCD (osteochondrosis dissecans) — brosket på ledens yta utvecklas onormalt och kan lossna som en flik, samt UAP (olöst processus anconeus) — en benbit på armbågsbenet som inte fuserar med resten av benet som den ska. Alla tre formerna leder till inflammation, smärta och artros i armbågsleden.

ED graderas på en skala från 0 till 3 av SKK, där 0 innebär normala armbågsleder och 3 innebär påtaglig artros eller tydliga benfragment. Tillståndet är vanligast hos snabbväxande, stora raser och visar sig ofta redan vid 4–8 månaders ålder i form av hälta på framben. Diagnosen ställs med röntgen och ibland CT (datortomografi) för att identifiera exakt vilken komponent som är drabbad.

Kirurgisk behandling av ED utförs ofta med artroskopi — en minimal-invasiv teknik där kirurgen för in en kamera och instrument genom små snitt i huden. Via artroskopi kan lösa benfragment (FCP) avlägsnas, skadat brosk rensas bort (OCD) och leden inspekteras noggrant. Artroskopi ger snabbare återhämtning och mindre ärrbildning jämfört med öppen kirurgi. Vid UAP kan behandlingen innefatta antingen borttagning av den lösa benbiten eller en skruvfixering.

Även vid framgångsrik kirurgi är det vanligt att en viss grad av artros utvecklas i armbågsleden med tiden. Därför är livslång uppföljning med viktkontroll, anpassad motion och vid behov smärtlindring viktig för hundens livskvalitet.

Artros (osteoartrit) är en degenerativ ledsjukdom som innebär att ledbrosket gradvis bryts ned. Brosket fungerar normalt som en stötdämpare mellan benen i leden — när det slits bort uppstår inflammation, smärta och nedsatt rörlighet. Artros är mycket vanligt hos äldre hundar och utvecklas ofta som en konsekvens av HD, ED, korsbandsskador eller patellaluxation. Tillståndet är kroniskt och kan inte botas, men med rätt behandling kan de flesta hundar leva ett gott liv med god rörlighet.

Modern artrosbehandling bygger på en kombination av flera åtgärder:

Svenska Kennelklubben (SKK) ställer krav på HD- och ED-röntgen för ett stort antal raser innan avkommor får registreras. Syftet är att minska förekomsten av ledsjukdomar genom att utesluta kraftigt drabbade hundar från avel. Röntgen görs normalt vid 12–18 månaders ålder under sedering eller narkos för att kunna ta standardiserade bilder med rätt positionering.

Resultaten tolkas av SKK:s röntgenpanel och registreras centrellt i Hunddata, där de är offentligt tillgängliga. Avelsrekommendationerna varierar mellan raser — för vissa raser krävs HD grad A eller B, medan andra raser har mer specifika indexsystem. Kontrollera alltid gällande regler för din ras hos din rasklubb eller på SKK:s webbplats. Läs mer om röntgen för hund.